VÄXELVIST BOENDE...
Separerade föräldrars stora misstag
Separerade föräldrar gör ofta det stora misstaget att de strävar efter att vara två fristående kärnfamiljer. De har en strävan att inte behöva vara beroende av varandra och vill att kontakten mellan dem ska vara så liten som möjligt. Var och en ska klara sig själv. I dessa fall inskränks samarbetet mellan föräldrarna vanligtvis till överenskommelser om hur barn ska lämnas och hämtas.
Vid växelvis boende kan en sådan modell knappast fungera eftersom barnets växelvisa boende kräver ett mera omfattande samarbete och kommunikation mellan de två hemmen. Bägge föräldrarna måste hålla kontakt med skolan och hjälpa varandra när det gäller barnens fritidsaktiviteter med mera. Man måste också informera varandra om det som skett i det ena hemmet. Om det är slutna system kan barnet lätt spela ut den ena mot den andra eller i sämsta fall hamna i budbärarrollen.
Regelbundna uppföljningar av föräldrars överenskommelser
Separerade föräldrar borde alltid betrakta avtal om barnets boende som en preliminär överenskommelse som kan omförhandlas. Föräldrar och barn bör någon gång om året sätta sig ner och diskutera hur man tycker att den nuvarande ordningen fungerar, eller om det krävs förändringar. I dag kan föräldrar träffa vårdnadsavtal som ska godkännas av socialnämnden. Dessa avtal har samma juridiska betydelse som ett domstolsbeslut. Föräldrar bör bearbeta sin skilsmässa med några som är kunniga inom detta område, innan de ingår avtal om hur barnens boende ska lösas.
Det är viktigt för barnet att föräldrar som har skilt sig kan samarbeta och ha en något så när avspänd relation till varandra. En vänskaplig relation, eller åtminstone ömsesidig respekt, mellan föräldrar som valt växelvis boende är nödvändig för att denna vårdform ska fungera. Även om föräldrar inte alltid har kunnat vara vänner eller inte hela tiden har samarbetat så bra, visar det sig ändå att deras nu vuxna barn i stort sett är välfungerande såväl socialt som psykiskt.
Det är inte säkert att det krävs en helt avklarad och spänningsfri relation för att man ska klara av ett växelvis boende. Barn har en ganska hög tolerans för sina föräldrars svagare sidor om det kompenseras av att de får tillgång till båda föräldrarna, vardag som helg.
Anknytningsforskningen tar inte upp dagens situation för skilsmässofamiljer i Sverige eller hur anknytningen bör vidmakthållas mellan barn och bägge föräldrarna efter en separation. Det skulle ha varit värdefullt om man till exempel kunde belysa vilka förhållanden som gynnar och stärker en fortsatt anknytning mellan barn och frånskilda fäder. I de fall fäder fortsätter att ha ett vardagsliv med sina barn efter en separation beror det med all sannolikhet på att det redan finns en positiv anknytningen dem emellan.
Vad är bäst för barnet?
Det finns inget facit som enkelt kan besvara frågan om vad som är bäst för barnet. Det sker hela tiden förändringar i barnets värld. Våra kunskaper förändras också från tid till annan och teorierna tolkas på olika sätt av forskarna.
Vårdnadskonflikten är inget juridiskt problem
Det finns kunskaper som kan vara till hjälp när socialtjänsten eller domstolen ska avgöra en vårdnadskonflikt. Men det saknas en vidareutbildning för dem som ska ta sig an denna svåra familjeproblematik. Vid vårdnads- och umgängestvister är det inte ovanligt att flera instanser i samhället blir inblandade i en och samma familj. Och de olika experterna spelas i många fall ut mot varandra vid domstolsförhandlingarna.
I grunden är dock inte en vårdnadskonflikt ett problem. Separationer som utvecklas till strider har vanligtvis sin rot i att de olösta äktenskapliga konflikterna förs över till föräldraplanet.
Föräldrar i vårdnadskonflikt måste därför erbjudas annan hjälp än domstolens juridiska bedömning och beslut. De som arbetar inom det juridiska området har varken metoder eller kunskaper som gör dem lämpade att avgöra vad som är bäst för barnet. En "familjedomstol" är att föredra. Där målsättningen mera ska vara inriktat på förståelse, kompromiss och samarbete.
Gemensam vårdnad
Den gemensamma vårdnaden är i dag allmänt accepterad. Sannolikt har denna reform reducerat antalet vårdnadsstrider. Detta är i så fall till barnets bästa. En av effekterna av att de flesta i dag väljer gemensam vårdnad handlar inte längre om vårdnaden utan rör vården, det vill säga barnets boende. Om domstolen finner att ett växelvis boende är bäst för barnet så kan den besluta om denna boendeform mot den ena forälderns vilja.
Barnets rätt till umgänge med båda sina föräldrar kan försvåras av att föräldrarna inte är jämställda på det juridiska planet. Och när en förälder väljs bort som juridisk förälder är detta en kränkning som utan tvivel påverkar föräldrasamarbetet. Men ett domstolsbeslut om ett fortsatt växelvis boende mot den ena förälderns vilja kan innebära att barnet kontinuerligt måste förflytta sig mellan föräldrar som fortfarande är djupt oeniga och inte kan eller vill samarbeta. Man har löst det juridiska problemet men konflikterna kvarstår. En av parterna känner sig överkörd och som förlorare. Ett domstolsavgörande är dessutom ingen garanti för att det fattade beslutet efterlevs.
Hur går det för skilsmässobarn?
Det finns inget stöd i forskningen för att skilsmässobarn i högre grad än andra barn skulle bli missanpassade eller klara sig dåligt i livet. Det finns inga påtagliga skillnader mellan ensamvård och växelvis boende när det gäller de intervjuades livssituation eller sociala anpassning. Det finns inga belägg för att den barnpsykologiska expertisen har haft rätt i sina farhågor beträffande det växelvisa boendet. De barn som haft växelvis boende betonar att vårdformen är rättvis - ingen av föräldrarna favoriseras och man får behålla en vardagskontakt med bägge. De med ensamvård saknar kontakten med sina pappor och de med växelvis boende upplever förflyttningen av saker mellan de båda hemmen negativt.
Ingen vårdform är perfekt. Det finns för- och nackdelar med varje vårdform. Dock finns kvalitativa skillnader i till exempel hur kontakten med fäderna är. I många fall beror denna frånvaro av fäder på en dåligt genomförd skilsmässa, som följdes av vårdnadsstrider och fortsatte med överklaganden av domstolsbeslut och slutade med socialvårdens fruklösa försök att bryta de låsningar föräldrarna hade fastnat i.
Den avgörande punkten är hur föräldrarna förhåller sig till varandra efter separationen. Det som förmörkar barns liv är föräldrars oförsonliga bekämpande av varandra och att barnet används i denna inbördes kamp. Barn kan acceptera att föräldrar är olika, men de mår då ligt av att de förtalar varandra och att de måste gå emellan hem som liknar två fästningar. Barn njuter av att deras föräldrar är justa mot varandra och bekymrar sig över om det förekommer orättvisa eller stor obalans mellan de vuxna. Barn är lojala, rättvisa och bryr sig.
Det har framförts att barn under fem år inte borde ha växelvis boende. Detta uttalande har väckt en storm av protester framför allt från män. Diskussionen är inte enkel. Det saknas undersökningar som har studerat små barns anknytningsförmåga till två jämställda och delaktiga föräldrar som väljer att åtskilda.
Det är ingen som ifrågasätter barns förmåga att knyta an till fler vårdare än föräldrarna. Barnen tillbringar idag mer av sin vakna tid med andra personer än med sina egna föräldrar. Ur det perspektivet kan det inte vara så svårt för ett litet barn, som har levt med båda sina föräldrar i ett par år, att känna en trygghet med dem båda var för sig.
Tillerkänner föräldrarna varandra lika stort värde, och att ingen känner sig hotad i föräldraroIlen, ökar deras lyhördhet för skiftningar i barns behov. När föräldrar sliter i sina barn tycks problemen ofta bottna i en förälders otrygghet i föräldrarollen. De har blivit ifrågasatta eller känt sig hotade som föräldrar. Detta leder lätt till att barns behov inte ses och respekteras utan regler och millimeterrättvisa blir det som är viktigast.
Källa:
"Vuxna skilsmässobarn berättar"
Gunnar och Bente Öberg, 2002
Separerade föräldrar gör ofta det stora misstaget att de strävar efter att vara två fristående kärnfamiljer. De har en strävan att inte behöva vara beroende av varandra och vill att kontakten mellan dem ska vara så liten som möjligt. Var och en ska klara sig själv. I dessa fall inskränks samarbetet mellan föräldrarna vanligtvis till överenskommelser om hur barn ska lämnas och hämtas.
Vid växelvis boende kan en sådan modell knappast fungera eftersom barnets växelvisa boende kräver ett mera omfattande samarbete och kommunikation mellan de två hemmen. Bägge föräldrarna måste hålla kontakt med skolan och hjälpa varandra när det gäller barnens fritidsaktiviteter med mera. Man måste också informera varandra om det som skett i det ena hemmet. Om det är slutna system kan barnet lätt spela ut den ena mot den andra eller i sämsta fall hamna i budbärarrollen.
Regelbundna uppföljningar av föräldrars överenskommelser
Separerade föräldrar borde alltid betrakta avtal om barnets boende som en preliminär överenskommelse som kan omförhandlas. Föräldrar och barn bör någon gång om året sätta sig ner och diskutera hur man tycker att den nuvarande ordningen fungerar, eller om det krävs förändringar. I dag kan föräldrar träffa vårdnadsavtal som ska godkännas av socialnämnden. Dessa avtal har samma juridiska betydelse som ett domstolsbeslut. Föräldrar bör bearbeta sin skilsmässa med några som är kunniga inom detta område, innan de ingår avtal om hur barnens boende ska lösas.
Det är viktigt för barnet att föräldrar som har skilt sig kan samarbeta och ha en något så när avspänd relation till varandra. En vänskaplig relation, eller åtminstone ömsesidig respekt, mellan föräldrar som valt växelvis boende är nödvändig för att denna vårdform ska fungera. Även om föräldrar inte alltid har kunnat vara vänner eller inte hela tiden har samarbetat så bra, visar det sig ändå att deras nu vuxna barn i stort sett är välfungerande såväl socialt som psykiskt.
Det är inte säkert att det krävs en helt avklarad och spänningsfri relation för att man ska klara av ett växelvis boende. Barn har en ganska hög tolerans för sina föräldrars svagare sidor om det kompenseras av att de får tillgång till båda föräldrarna, vardag som helg.
Anknytningsforskningen tar inte upp dagens situation för skilsmässofamiljer i Sverige eller hur anknytningen bör vidmakthållas mellan barn och bägge föräldrarna efter en separation. Det skulle ha varit värdefullt om man till exempel kunde belysa vilka förhållanden som gynnar och stärker en fortsatt anknytning mellan barn och frånskilda fäder. I de fall fäder fortsätter att ha ett vardagsliv med sina barn efter en separation beror det med all sannolikhet på att det redan finns en positiv anknytningen dem emellan.
Vad är bäst för barnet?
Det finns inget facit som enkelt kan besvara frågan om vad som är bäst för barnet. Det sker hela tiden förändringar i barnets värld. Våra kunskaper förändras också från tid till annan och teorierna tolkas på olika sätt av forskarna.
Vårdnadskonflikten är inget juridiskt problem
Det finns kunskaper som kan vara till hjälp när socialtjänsten eller domstolen ska avgöra en vårdnadskonflikt. Men det saknas en vidareutbildning för dem som ska ta sig an denna svåra familjeproblematik. Vid vårdnads- och umgängestvister är det inte ovanligt att flera instanser i samhället blir inblandade i en och samma familj. Och de olika experterna spelas i många fall ut mot varandra vid domstolsförhandlingarna.
I grunden är dock inte en vårdnadskonflikt ett problem. Separationer som utvecklas till strider har vanligtvis sin rot i att de olösta äktenskapliga konflikterna förs över till föräldraplanet.
Föräldrar i vårdnadskonflikt måste därför erbjudas annan hjälp än domstolens juridiska bedömning och beslut. De som arbetar inom det juridiska området har varken metoder eller kunskaper som gör dem lämpade att avgöra vad som är bäst för barnet. En "familjedomstol" är att föredra. Där målsättningen mera ska vara inriktat på förståelse, kompromiss och samarbete.
Gemensam vårdnad
Den gemensamma vårdnaden är i dag allmänt accepterad. Sannolikt har denna reform reducerat antalet vårdnadsstrider. Detta är i så fall till barnets bästa. En av effekterna av att de flesta i dag väljer gemensam vårdnad handlar inte längre om vårdnaden utan rör vården, det vill säga barnets boende. Om domstolen finner att ett växelvis boende är bäst för barnet så kan den besluta om denna boendeform mot den ena forälderns vilja.
Barnets rätt till umgänge med båda sina föräldrar kan försvåras av att föräldrarna inte är jämställda på det juridiska planet. Och när en förälder väljs bort som juridisk förälder är detta en kränkning som utan tvivel påverkar föräldrasamarbetet. Men ett domstolsbeslut om ett fortsatt växelvis boende mot den ena förälderns vilja kan innebära att barnet kontinuerligt måste förflytta sig mellan föräldrar som fortfarande är djupt oeniga och inte kan eller vill samarbeta. Man har löst det juridiska problemet men konflikterna kvarstår. En av parterna känner sig överkörd och som förlorare. Ett domstolsavgörande är dessutom ingen garanti för att det fattade beslutet efterlevs.
Hur går det för skilsmässobarn?
Det finns inget stöd i forskningen för att skilsmässobarn i högre grad än andra barn skulle bli missanpassade eller klara sig dåligt i livet. Det finns inga påtagliga skillnader mellan ensamvård och växelvis boende när det gäller de intervjuades livssituation eller sociala anpassning. Det finns inga belägg för att den barnpsykologiska expertisen har haft rätt i sina farhågor beträffande det växelvisa boendet. De barn som haft växelvis boende betonar att vårdformen är rättvis - ingen av föräldrarna favoriseras och man får behålla en vardagskontakt med bägge. De med ensamvård saknar kontakten med sina pappor och de med växelvis boende upplever förflyttningen av saker mellan de båda hemmen negativt.
Ingen vårdform är perfekt. Det finns för- och nackdelar med varje vårdform. Dock finns kvalitativa skillnader i till exempel hur kontakten med fäderna är. I många fall beror denna frånvaro av fäder på en dåligt genomförd skilsmässa, som följdes av vårdnadsstrider och fortsatte med överklaganden av domstolsbeslut och slutade med socialvårdens fruklösa försök att bryta de låsningar föräldrarna hade fastnat i.
Den avgörande punkten är hur föräldrarna förhåller sig till varandra efter separationen. Det som förmörkar barns liv är föräldrars oförsonliga bekämpande av varandra och att barnet används i denna inbördes kamp. Barn kan acceptera att föräldrar är olika, men de mår då ligt av att de förtalar varandra och att de måste gå emellan hem som liknar två fästningar. Barn njuter av att deras föräldrar är justa mot varandra och bekymrar sig över om det förekommer orättvisa eller stor obalans mellan de vuxna. Barn är lojala, rättvisa och bryr sig.
Det har framförts att barn under fem år inte borde ha växelvis boende. Detta uttalande har väckt en storm av protester framför allt från män. Diskussionen är inte enkel. Det saknas undersökningar som har studerat små barns anknytningsförmåga till två jämställda och delaktiga föräldrar som väljer att åtskilda.
Det är ingen som ifrågasätter barns förmåga att knyta an till fler vårdare än föräldrarna. Barnen tillbringar idag mer av sin vakna tid med andra personer än med sina egna föräldrar. Ur det perspektivet kan det inte vara så svårt för ett litet barn, som har levt med båda sina föräldrar i ett par år, att känna en trygghet med dem båda var för sig.
Tillerkänner föräldrarna varandra lika stort värde, och att ingen känner sig hotad i föräldraroIlen, ökar deras lyhördhet för skiftningar i barns behov. När föräldrar sliter i sina barn tycks problemen ofta bottna i en förälders otrygghet i föräldrarollen. De har blivit ifrågasatta eller känt sig hotade som föräldrar. Detta leder lätt till att barns behov inte ses och respekteras utan regler och millimeterrättvisa blir det som är viktigast.
Källa:
"Vuxna skilsmässobarn berättar"
Gunnar och Bente Öberg, 2002
Kommentarer
Trackback
